Home sweet home

Efter två ambulansturer till sjukhuset (på samma dag), evig väntan på akuten, två EEG scans, ett MRI scan, hundra blodprover och 11 dygn på barnsjukhus är vi ÄNTLIGEN hemma! Vi kom hem igår och vi var alla helt slut. Jag och Elle somnade och sov i flera timmar, medans Ryan tvättade all tvätt och bäddade rent. När klockan var nio på kvällen kunde jag inte hålla ögonen öppna längre utan somnade kvart över nio. Ella sov gott i egen säng igen! Det går inte ens att beskriva hur skönt det är att vara hemma och någolunda tillbaka till vardagen igen.



Eftersom de kom fram till epilepsi är vi nu utrustade med medicin som ska tas morgon och kväll (samt om det blir akut) och förhoppningsvis får hon inga fler anfall. Det var det värsta jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Att ens unge slutar andas och blir blå i ansiktet och förlorar medvetandet önskar jag ingen. Den vård och service Ella fick på WKZ var helt otrolig. Hon kunde inte haft det bättre. Nu ska vi bara landa igen och göra ett par återbesök för blodprover. Men om en vecka borde vi vara tillbaka på jobb och dagis som vanligt.

Det enda man behöver när något hemskt händer är ens mamma. Och som tur är är hon inte dummare än att hon bokar en biljett illa kvickt och kommer hit! Imorgon landar hon, min lilla mamma, för att komma hit och se efter oss. Fan, ibland suger det verkligen att bo så långt från varandra.

Idag fångade vi dagen och var ute hela dagen, gick promenad utefter kanalen och njöt av solen och utslagna krokusar och tussilago. Tog en fika på uteserveringen medans Ella sov i vagnen. Tacksam över vad vi har.

Skönt att veta att vi har sådana underbara människor runt omkring oss som ställer upp. TACK!